A year about me

Dels är det så himla lite jag har kvar så jag är faktiskt inte det minsta orolig å sen har små saker påmint mig om att jag faktiskt är på väg åt rätt håll.

Till att börja med knarrade inte trappan när jag gick ner till frukost shaken i morse, sen kunde jag sätta mig på huk å knyta skor utan att det högg i höger knä.

När familjen skulle käka taco gick jag upp och lade mig i ett avkopplande oljebad med ansiktsmask och en bra bok.   Det förvånade mig att vattnet inte räckte, den normala upptappningsnivån var för lite å jag fick fylla på massor av vatten. Tänk att 9.6 kg gör så mycket!

Maken hade köpt Cola Zero för att jag skulle ha något gott att dricka i kväll, den är ju utan kalorier. Men jag vågar inte, nu har jag varit utan läsk så länge, nä det får vara. Tacka vet jag Loka hallon :)

Jag har i alla fall avkrävt av mina kollegor att i slutet av november skall vi fira sötaste T:s födelsedag på Manana. Vi var nämligen där i torsdags och hade avtackning för goaste tjejen J. Å jisses vilken mat!! Det var tapas och allt såg så otroligt gott ut.

Men jag smakade inte en tugga trotts att restaurangen inte kunde hjälpa mig att blanda min middagsshake, lite lamt kan jag tycka, men jag var nöjd med sällskapet och min ramlösa :) Å en liten tapas rätt borde vara helt lagom för mig efter operationen.

...4 days and counting