A year about me

Problemet är att jag faktiskt inte orkar ta tag i mig själv - funderar på om jag skulle söka upp någon terapeft eller psykolog, kanske något tolvstegsprogram för matmissbrukare??

Har gått i terapi för flera hundra år sedan och jag tycker jag fortfarande kan använda många av dem verktygen jag fick då. Fast nu har jag kattinge mig fasnat. Lyckas fan inte på något jävla sätt att ta mig själv i kragen!

Omgivningen är frustrarad och själv är paralyserad å ingen förbättring händer av sig själv det är jag fullständingt medveten om.

Funderar på om jag skulle ansöka om semester. Bara fokusera och försöka börja om. - mat -träning -mat -träning o.s.v

Det är 4 månader sedan själva OP-dagen och NU måste det hända något annars blir orden sanna: bara snack ingen verkstad...

Jag vill inte vara en trött deg klump längre, jag vill ut å skratta och stojja, springa och hoppa - men jag orkar inte, verken mentalt eller fysiskt. Har tamefasiken värk över allt och känner mig låg...

Har dumpat två gånger på två dagar och i dag kännde jag verkligen hur paniken steg i mig - med verktygen jag fick för 14 år sedan kunde jag bromsa attacken och sansa mig men shipp - va fan hände liksom ? Har inte haft panikatacker på hundra år och jag tänkte fan inte börja få dem nu när jag skall må bättre och bättre *frustration*

Nä semester kanske är en dålig idé ändå! Har legat hemma i fyra dagar med feber och kan den korta tien få mig att bli så här låg så kanske ett par veckor semester skulle vara rena döden - slutar med att jag ligger å stirrar på de svajande träden genom fönstret.

Nu har jag ju i alla fall sovit mig frisk och jag borde kunna planera upp mitt liv, som alla andra och genomföra planerna som så många andra.

Jippikayey mother fucker ... (Die hard)